Translation into Swedish of the ICL Statement on the People’s War in India

We hereby share a translation of the latest statement by the International Communist League into Swedish found in International Communist.

Proletärer i alla länder, förena er!

Reaktionen kommer oundvikligen att misslyckas, och folkkriget i Indien kommer oundvikligen att segra!

Den revolutionära armén behövs eftersom stora historiska frågor endast kan lösas med våld, och i modern kamp innebär organisering av våld militär organisering.

– Lenin

Erfarenheterna av klasskampen under imperialismens era lär oss att det endast är med gevärets makt som arbetarklassen och de arbetande massorna kan besegra bourgeoisin och godsägarna, vilka bägge är beväpnade.

I denna mening kan vi säga att endast med gevär kan hela världen omvandlas.

– Mao Tsetung

Som kamraterna vet är våra kamrater i Indiens kommunistiska parti (maoisterna), Folkets befrielsegerillaarmé och de revolutionära massorganisationerna och de revolutionära folkkommittéerna som leds av partiet för närvarande engagerade i att utveckla en motkampanj för att besegra den inringnings- och förintelsekampanj som kallas ”Kagar”. Detta heroiska åtagande står med rätta i centrum för den internationella kommunistiska rörelsens uppmärksamhet som helhet, och ingen kan vara likgiltig inför det. Som vi tidigare har tagit ställning till: För kommunisterna i världen representerar Indiens kommunistiska parti (maoisterna) i dag tre stora röda fanor som skiljer agnarna från vetet i den internationella kommunistiska rörelsen. 1. Försvaret av marxismen-leninismen-maoismen mot revisionismen. 2. Folkkrigets väg mot fredsavtalens, försoningens och kapitulationens väg. 3. Den ny-demokratiska revolutionens flagga, bondeklassen som bas för den antiimperialistiska kampen, mot dem som förnekar den halvfeodala karaktären hos de länder som förtrycks av imperialismen. (Låt oss fira och hålla högt 20-årsdagen för grundandet av det ärorika Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), IKF, September 2024)

Idag bekräftar vi, Internationella kommunistiska förbundet, denna ståndpunkt och utgår från den för att redogöra för vår syn på den aktuella situationen.

När massorna reser sig accelererar den gamla ordningens sammanbrott.

Den senaste vågen av folkliga uppror, ledda av en ny generation rebelliska ungdomar i de förtryckta nationerna, som började i Indonesien och har skakat Nepal, Filippinerna, Peru, Madagaskar och Marocko, och som fortsätter att utvecklas ännu mer, är en mäktig manifestation av massornas makt – när de reser sig skakar jorden, himlen dundrar och den gamla ordningen rasar samman. Den växande och alltmer stridslystna antiimperialistiska rörelsen i de förtryckande nationerna, driven av det djupt inspirerande hjältemodet hos det palestinska folket i dess obrytbara nationella motstånd mot USA-imperialismen och de israeliska slaktarna, visar att proletariatet i de självutnämnda världsherrarna har vaknat ur sin slumrande letargi och med förnyad kraft bevisar att det är värdigt sina egna ärofulla traditioner. Under den senaste tiden har proletariatets och folkens kamp i Ecuador (den pågående strejken) och Frankrike (septemberkampen), med uppenbara skillnader mellan dem, utmärkt sig som rörelser med ett viktigt inflytande från kommunisterna i avgörande områden och sektorer av de bredaste och djupaste massorna och med en mycket mindre spontan karaktär. Världen är inte i fred, det har den aldrig varit, men den blir alltmer upprörd av stora masstrider, som likt budbärare av en ny gryning återigen bekräftar att revolutionen är huvudtendensen. Den revolutionära situationen i ojämn utveckling i världen manifesteras kraftfullt.

Hela det kapitalistiska systemet, i sitt sista och slutgiltiga skede, imperialismen, befinner sig i en allmän kris som accelererar. Imperialisternas krigshets, särskilt driven av USA-imperialismens försök att hejda sin egen nedgång och återta förlorade positioner, leder till en massiv ökning av militariseringen av de imperialistiska staterna. Reaktion över hela linjen, en ökande tendens mot fascism och en massiv försämring av arbetskraftens och massornas levnadsvillkor, som inte setts på detta sätt på decennier, är verkligheten över hela planeten. I en värld där den mest skrämmande lyxen existerar är 673 miljoner människor undernärda och 2,6 miljarder människor har inte råd med tillräckligt med mat för att föda sig.

Mest kritisk är situationen i de förtryckta nationerna, där byråkratkapitalismens kris förvärras av imperialismens institutioner och den öppna aggressionen, som i Karibien (Venezuela, Colombia, Haiti etc.) där USA-imperialismen öppet bryter mot alla lagar som någonsin funnits när det gäller staters suveränitet. Kampen mellan imperialisterna om kontrollen över marknader och råvaror, ”intressesfärer”, kolonier och halvkolonier, är det som utgör motsättningen mellan imperialisterna, den interimperialistiska motsättningen. När denna motsättning skärps måste imperialisterna stärka sitt grepp om ”sina” kolonier och halvkolonier, för att driva ut sina konkurrenter, införa bajonettordning och full lojalitet från sina lakejer, och detta skärper också motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta nationerna och folken.

I den nuvarande världssituationen finns det tre grundläggande motsättningar: motsättningen mellan bourgeoisin och proletariatet, motsättningen mellan imperialisterna (interimperialistisk motsättning) och motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta nationerna och folken. Den huvudsakliga motsättningen är motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta nationerna och folken. Denna motsättning spelar den ledande och avgörande rollen, detta måste förstås tydligt och då, som ordförande Mao sa, är alla andra problem som vi måste analysera ”lätta att lösa”.

Den ökade utvecklingen av den nationella befrielserörelsen för förtryckta nationer och folk understryker behovet av att den slås samman med den internationella proletära rörelsen. Detta innebär med andra ord att marxism-leninism-maoismen, och ingen annan ideologi, måste vägleda den världsomfattande kampen mot imperialismen och reaktionen, vilket kräver en fullständig kamp mot revisionismen och opportunismen. Detta är de kommunistiska partiernas uppgift och kräver att dessa, genom att ställa sig i främsta ledet i kampen, genom att ta till vapen och utveckla folkkrig, mitt i den skoningslösa konfrontationen mellan revolution och kontrarevolution, bygger upp en mäktig antiimperialistisk front. Vi maoister vet mycket väl att utan en folkarmé har folket ingenting.

De proletära förtrupperna i vapen i de förtryckta nationerna, de kommunistiska partierna som leder folkkrig, spelar i denna situation en avgörande roll för utvecklingen av kampen mot imperialismen, för utvecklingen och den framtida segern för den världsproletära revolutionen. Dessa partier utgör de främsta avdelningarna i den växande armén av förtryckta och exploaterade, de som visar vägen genom att storma himlen. De är de som är de levande exemplen på sammansmältningen av den proletära rörelsen med den nationella befrielserörelsen under ledning av marxismen-leninismen-maoismen. I detta avseende sträcker sig betydelsen av de maoistledda folkkrigen långt bortom deras nationella genomslagskraft; de är avgörande för kampen för kommunismens triumf i hela världen.

Det är inte bara vi som vet detta, fienden är ännu mer medveten om det än många självutnämnda ”revolutionära kommunister”. Följaktligen gör imperialisterna och reaktionärerna, särskilt USA-imperialismen som fortfarande fyller rollen som världens gendarmer för kontrarevolutionen, stora ansträngningar för att med blod och eld undertrycka folkkrigen.

Revisionismen och opportunismen, som de eländiga tjänare de är åt exploatörerna, spelar också sin roll, en roll som är farligare än något annat vapen i kontrarevolutionens arsenal. Dessa motbjudande varelser och idéer infiltrerar den antiimperialistiska och revolutionära rörelsens led och försöker ta över ledarskapet för de kommunistiska partierna genom alla slags illvilliga intriger och tvekar inte att samarbeta i alla avseenden med den politiska polisen och lönnmördarorganisationer som CIA och liknande. I vissa fall uppnår de tillfälliga framgångar, som i fallet med förräderiet från Öcalan och PKK:s likvidationism mot det kurdiska folkets strävan efter rätten till nationellt självbestämmande, eller i de fall där de kunde splittra den antiimperialistiska rörelsen genom att ställa en del av den nationella motståndsfronten i Palestina mot en annan.

Det är i detta allmänna historiska och politiska sammanhang av kamp mellan revolution och kontrarevolution som vi måste se den episka kamp som våra kamrater i Indien för närvarande utkämpar.

”Operation Kagar” kommer att misslyckas, IKP (maoisterna) kommer att segra

”Operation Kagar” genomförs som en strikt tillämpning av den ondskefulla strategin för så kallad ”lågintensiv konflikt” (LIK), utvecklad av USA-imperialismen. Det är särskilt tydligt att man i ”Operation Kagar” tillämpar de lärdomar som USA-imperialisterna dragit i kampen mot folkkriget i Peru. Detta är ett praktiskt erkännande av hur farligt imperialisterna och reaktionärerna anser att folkkriget i Indien är. Fiendens ursinniga blodtörstiga kampanj är ett uttryck för deras rädsla för den revolutionära rörelsens styrka.

Den starka centraliseringen i centralregeringens händer och sammanslagningen av polisens, säkerhetstjänstens och arméns kommandostrukturer, i kombination med ett fullständigt angrepp på alla former av opposition från intellektuella, progressiva och till och med parlamentariska partier (till och med Kongresspartiet har anklagats för att samarbeta med ”urbana naxaliter”!), säkerställer att den gamla byråkrat-godsägar statens fulla makt kan riktas mot den revolutionära rörelsen. Armén leder den militära kampanjen direkt, med hjälp av flygbombningar och ”specialstyrkor” som leder den största delen av de paramilitära styrkorna och polisstyrkorna. Den drakoniska förföljelsen, med tortyr, våldtäkt och bortföranden/”försvinnanden”, riktas mot demokratiska organisationer som tidigare kunde verka relativt fritt, i syfte att tysta partiets informationskedjor och skapa ett socialt klimat som domineras av vit terror. Det används ett system med ”säkra byar” (i praktiken koncentrationsläger) och ”framskjutna operativa baser”, med militärbaser i centrum för ett ”säkerhetssystem med total kontroll”. Det används ”civila åtgärdsprogram” och ”vänlig polisverksamhet” i ett försök att ”köpa” massorna genom att utnyttja deras fattigdom och dela ut varor. Det genomförs försök att genomföra desinformationskampanjer, som en del av den psykologiska krigföringen, för att nå varje avlägsen by (CRPF distribuerade tiotusentals radioapparater i Bastar). De genomför politiken att mobilisera godsägarnas torpeder, renegater och tvingade massor till kontrarevolutionära miliser (som ”District Reserve Guard”), för att få massorna att bekämpa massorna. Massiva program för förrädare och avfällingar, med amnesti och ekonomisk ”kompensation” för dem som ”ångrar sig” och ”ansluter sig till huvudströmmen” genomförs. Det utförs en centraliserad mediebevakning, där den gamla statens styrkors förluster täcks över men deras ”framgångar” blåses upp oproportionerligt, intensiv bevakning av avfälliga kadrer och bilder av ”masskapitulationer” (inte sällan iscensatta).

Allt detta som idag händer i Indien liknar mycket det som den amerikanska imperialismen tillämpade i Peru i början av 1990-talet. Som de indiska kamraterna har sagt: ”Programmen för upprorsbekämpning i Indien styrs direkt av de imperialistiska krafterna, särskilt den amerikanska imperialismen. I bildandet av National Counter-Terrorism Center (NCTC) och den pågående operationen Kagaar är den amerikanska imperialismens roll avgörande.”

USA-imperialisterna och deras indiska ”partner” följer en långsiktig plan. De improviserar inte. De har studerat IKP (maoisterna) under lång tid och vet att det kommunistiska partiet endast kan tillfogas allvarliga slag när de har lyckats infiltrera det och/eller skaffat sig medhjälpare i dess led. Det är en del av LIK-strategin att försöka splittra den upproriska styrkan, och för detta försöker den reaktionära styrkan aktivt ingripa i dess interna liv. Särskilt viktiga ledare mördas eller fängslas, medan kända högerister lämnas vid liv. Generalsekreteraren kamrat Basavaraj gav sitt liv för att folkkriget skulle fortsätta till segern. Hans heroiska motstånd mot fiendens attack fram till sitt sista andetag, tillsammans med de mer än 20 ledande kadrerna som vägrade att ge upp, var ett kraftfullt exempel från en kommunist som var medveten om sin roll att leda partiet och ge vägledning till folkkriget, medan ”Sonu” som predikar kapitulation fortfarande lever – det finns inga tillfälligheter i politiken. Precis som revolutionärerna försöker utnyttja motsättningarna i fiendens läger till fullo, så gör även reaktionärerna.

Ordförande Mao Tsetung lär oss att de interna faktorerna alltid är avgörande och att i de stunder då kampen mellan revolution och kontrarevolution skärps, när man drabbas av stora svårigheter eller motgångar, uppstår en tendens till kapitulation. Inledningsvis uppstår den i form av idéer och uppfattningar, men snart kan den utvecklas till en revisionistisk linje och förräderi och samarbete med reaktionen. Centralkommittén för IKP (maoistiska) fördömer och förkastar Sonus klick som har förrått partiet och revolutionen. Renegaten Sonu var representant för tendensen till försoning, kapitulation, ensidigt tänkande och rädsla för döden, vilket strider mot partiets och marxism-leninismen-maoismens principer. Med hjälp av gamla utslitna argument anklagar han IKP (maoisterna) för att vara ultravänster, för att ”avvisa laglig kamp”, och gick emot principen om det revolutionära krigets allmakt, det långvariga folkkriget och i slutändan mot IKP (maoisterna):s militära linje. Som IKP (maoisterna) har fördömt, fanns det i den politiska grunden för Sonus revisionism en förnekelse av det indiska samhällets halvfeodala karaktär, att den huvudsakliga motsättningen hade förändrats till motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin, i ett försök att likvidera den ny-demokratiska revolutionen och folkkriget.

Centralkommittén för Indiens kommunistiska parti (maoisterna) påpekar:

”De försonliga tendenser som Sonu och Satish har odlat i årtionden förvandlades gradvis till försoning, och med Operation Kagaar förvandlades denna försonliga opportunism till förräderi och kontrarevolutionär handling. Vi kunde inte korrekt utvärdera denna utveckling i tid. Som ett resultat av detta misslyckande utnyttjade båda sina ledande positioner för att orsaka allvarlig skada på den revolutionära rörelsen. Vi informerar det revolutionära lägret om att vi kommer att utvärdera detta misslyckande och dra nödvändiga lärdomar. (…)

Även om Sonu och Satish kapitulerade idag och en annan kapitulerar imorgon, lovar vi folket att vårt parti aldrig kommer att kapitulera för fienden. Så länge det finns klasser kommer klasskampen – i sin högsta form, folkkriget – att fortsätta; detta är en historisk regel. Kapitulationerna kan inte ändra denna regel. Därför ska vi, även vid tillfälliga bakslag, gå framåt med stort förtroende och mod i kampen för den revolutionära rörelsens framsteg. Den slutliga segern kommer att tillhöra folket.”

Historiska erfarenheter visar att fienden tar till revisionistiska, opportunistiska och förrädiska element för att försöka splittra partiet. Detta är ett grundläggande inslag i LIK-strategin: Fienden gör allt den kan för att skapa förvirring, så att de revolutionära krafterna börjar tvivla, för den som tvivlar förlorar initiativet. Utan initiativ kan folkarmén inte tillämpa aktivt försvar, den blir relativt passiv och kan utplånas.

Det finns två sätt att besegra en gerillaarmé: att separera armén från massorna eller att halshugga den genom att likvidera dess ledarskap. I huvudsak innebär detta att den reaktionära kraften måste förstöra det kommunistiska partiets ledarskap för att orsaka ett tillfälligt nederlag för folkkriget, eftersom det är partiets korrekta marxist-leninist-maoistiska ledarskap som garanterar enigheten mellan den revolutionära armén och massorna.

Kommunisterna över hela världen måste med kraft krossa alla dessa attacker från fienden och sluta upp bakom Indiens kommunistiska parti (maoisterna), som leds av den centralkommitté som valts av partikongressen och som tillämpar den partilinje som fastställts av denna. Den som inte underkastar sig partiets grundläggande dokument och dess disciplin har ingen rätt att göra anspråk på att vara medlem i partiet. Så fungerar ett kommunistiskt parti, det är en principfråga och alla som har de mest elementära kunskaperna om marxism-leninism-maoism måste veta det.

Den grundläggande linjen för Indiens kommunistiska parti (maoisterna), den väg som ska följas för den indiska revolutionen, det långvariga folkkriget, för att erövra makten i hela landet och fullborda den ny-demokratiska revolutionen och därefter driva den socialistiska revolutionen framåt och marschera mot kommunismen – såsom fastställt av partikongressen och de grundläggande dokumenten – är utan tvekan korrekt. Detta är den enda marxist-leninist-maoistiska linjen och alla andra linjer är revisionistiskt förräderi. Oavsett vad partiets centralkommitté kommer fram till efter att kamraterna har sammanfattat erfarenheterna från den aktuella perioden, oavsett vilka justeringar som kommer att göras när det gäller frågor om taktik och tillämpning, kommer ingenting att ändra på detta.

Varje tillfälligt bakslag, som att förlora ett basområde, återupprättandet av den gamla statens makt i vissa områden där de revolutionära folkkommittéerna fanns, är inget konstigt för maoister. Basområdena är i sin essens flytande, som ett uttryck för den form i vilken folkkriget utvecklas, genom en process där de två konkurrerande sidorna, revolutionen och kontrarevolutionen, försöker omringa och utplåna varandra tills revolutionen slutligen segrar. Folkkriget i Kina utvecklades på det sättet, och så har alla folkkrig som utkämpats fram till idag utvecklats. Under partiets absoluta ledning kommer Folkets befrielsegerillaarmé att mobilisera, politisera, organisera och beväpna massorna, och den nya makten kommer att blomstra igen, återta förlorade områden och erövra nya.

Internationella kommunistiska förbundet står fast, skuldra vid skuldra, med IKP (maoisterna), Folkets befrielsegerillaarmé, massorna i den revolutionära fronten på landsbygden och i städerna, under marxism-leninism-maoismens baner, folkkrigets fanor, och avvisar och fördömer alla försök att sprida förvirring, pessimism och kapitulation. Vi är fullt övertygade om att våra kamrater i Indien, ledda av centralkommittén, kommer att besegra LIK-strategin genom att utveckla mer folkkrig. Ingenting kan besegra de organiserade massornas makt, och under ledning av den proletära avantgardet i den indiska revolutionen, den ärofulla IKP (maoisterna), kommer Indiens folk att fortsätta att sopa bort imperialismen, byråkratkapitalismen och halvfeodalismen med folkkrig, det kommer att segrande fullborda den ny-demokratiska revolutionen och erövra makten i hela landet och det kommer att bygga socialism och, med kulturrevolutioner, marschera framåt mot kommunismen tillsammans med resten av mänskligheten. Detta är uppfyllandet av historiens lagar, det är ett uttryck för själva lagen om materiens rörelse – förrädarna kan säga vad de vill – det är ett faktum.

Revisionismen är huvudfaran inom den internationella kommunistiska rörelsen

De revisionistiska ståndpunkterna hos renegaten Sonu och hans klick samt hans förräderi är inte ett fenomen som är unikt för Indien; de är också ett uttryck för revisionistiska ståndpunkter som finns inom den internationella kommunistiska rörelsen, där det finns både öppna och dolda anhängare av renegaten Sonu. Därför måste vi dra lärdom av händelserna och se det som hände med Sonus klick av förrädare som en viktig varning för den internationella kommunistiska rörelsen och en uppmaning att intensifiera kampen mot revisionismen och all opportunism, särskilt mot kapitulationsbenägna och förrädiska tendenser. Att sluta leden med IKP (maoisterna) innebär att bekämpa Sonus anhängare inom IKR och sopa bort alla revisionistiska och opportunistiska ståndpunkter som sammanfaller med hans ståndpunkter.

De som propagerar för att förneka de förtryckta ländernas karaktär som halvkoloniala och halvfeodala länder, där byråkratkapitalism utvecklas, vare sig det är genom att ta upp trotskisternas gamla slagord om ”beroende kapitalistiska länder” eller Kautskys teori om ”nya imperialistiska länder”, matas alltid som bråkiga hundar av sina imperialistiska herrar med ”nya ekonomiska data” som för småborgerliga wannabe-”intellektuella” utan starka rötter bland massorna döljer imperialismens exploateringsförhållanden och ekonomiska relationer, och är sanna agenter för bourgeoisin. Den proletära revolutionens huvudsakliga kraft i sin nuvarande utvecklingsfas är den ny-demokratiska revolutionen som leds av proletariatet genom dess kommunistiska partier, och det är just detta som revisionismen vill att vi ska glömma bort, genom att som alltid åberopa ”nya förhållanden” och anklagelser om ”ultravänsterism”.

I dagens värld lever vi i en tid av historisk acceleration, då kommunister över hela världen kallas att engagera sig i stora strider för att placera sig i händelsernas framkant och utveckla revolutionens subjektiva krafter. Ordförande Mao lärde oss att rädsla är motsatsen till revolution och att endast de som inte fruktar att bli styckade i tusen bitar kan störta kejsaren. Sonu, hans rädsla för döden och ensidiga analys, representerar den kapitulationsanda som motsätter sig revolutionen. Därför uppmanar vi hela IKR att lära av de lärdomar som IKP (maoisterna) återigen visar oss, nämligen att revisionismen är det största hotet mot den internationella kommunistiska rörelsen och att vi måste skärpa tvålinjekampen för att bekämpa den i våra led och främja nödvändigheten av att helt och hållet och osjälviskt hänge sig åt revolutionen.

Det är dags att sluta leden hårdare än någonsin med IKP (maoisterna).

Det är nödvändigt att stärka och höja stödet från den internationella revolutionära och antiimperialistiska rörelsen till folkkriget i Indien till nya höjder. Vi måste vara medhjälpare i att besegra ”Operation Kagar”.

Under de senaste två decennierna har IKP (maoisterna) varit en stark inspirationskälla för kommunister och revolutionärer över hela världen. Faktum är att många av de proletära revolutionärerna i de nya generationerna, som nu spelar en avgörande roll i kampen för att återuppbygga den antiimperialistiska och revolutionära rörelsen i många länder och som ger värdefulla bidrag till kampen för att rekonstituera de kommunistiska partierna, vanns över av den maoistiska förtruppen genom kraften i intrycket av den revolutionära omvandlingen av verkligheten genom folkkriget som leddes av IKP (maoisterna), en process som liknar den som ordförande Mao beskrev när han sa att oktoberrevolutionens salvor förde marxism-leninismen till Kina. Enbart detta faktum skulle räcka för att bevisa vikten av den ny-demokratiska revolution som utspelar sig i Indien för världsrevolutionen. Men naturligtvis är betydelsen av revolutionens utveckling i världens folkrikaste land mycket större än så. Massornas tyngd avgör det slutliga utfallet av kriget för att besegra imperialismen, och våra framsteg eller bakslag i Indien är därför avgörande för maktbalansen mellan revolution och kontrarevolution i hela världen. Som proletära internationalister har vi en högtidlig plikt att stå fast vid våra kamraters sida i Indien, och vi måste fortsätta att göra det med en fast övertygelse om att det som står på spel är takten i världsrevolutionens utveckling.

Vi måste fördubbla våra ansträngningar för att utveckla den internationella kampanjen till stöd för folkkriget i Indien. Vi får inte tillåta att imperialismens onda plan, som en del av dess LIK-strategi, och de indiska reaktionärerna, med hjälp av renegater och förrädare, sprider förvirring och pessimism. Vi måste avslöja fiendens psykologiska krigföring genom att höja medvetandet hos våra egna styrkor och massorna i allmänhet med marxism-leninism-maoismens sanning, och utveckla vår ideologiska och politiska motoffensiv. Vi måste skynda oss till strid på alla fronter för att bekämpa alla attacker mot våra indiska kamrater. Vi måste slå imperialisterna i ryggen och göra allt vi kan för att sabotera deras planer. Vi måste förena alla som kan förenas för att besegra ”Operation Kagar” – och LIK-strategin i allmänhet – för att vinna den ny-demokratiska revolutionen i Indien genom dess enda väg, folkkriget.

Vi uppmanar de kommunistiska partierna och revolutionära organisationerna, världens antiimperialister och alla som står emot reaktionen att snabbt gå vidare med uppbyggnaden av den antiimperialistiska fronten, genom att kämpa för att kanalisera massornas växande antiimperialistiska känslor och protester till en mäktig ström av stridande handlingar, med folkkriget som kärna. Denna process måste nu ta ett språng framåt, det vi har gjort hittills är inte tillräckligt. Marxist-leninist-maoisterna i varje land måste göra alla nödvändiga ansträngningar och anpassningar för att utveckla sin verksamhet i denna riktning. Vi, Internationella kommunistiska förbundet, kommer att fullgöra vår roll med ännu större fasthet och beslutsamhet.

Kamrater,

vi uppmanar alla kommunistiska partier och organisationer att ansluta sig till denna uppmaning, genom att manifestera sitt stöd och underteckna denna uppmaning, i syfte att driva på en enad kampanj från IKR till försvar för IKP (maoisterna) och folkkriget i Indien.

Länge leve Indiens kommunistiska parti (maoisterna)!

Hedra de fallna hjältarna genom att följa deras väg av folkkrig!

Ner med ”Operation Kagar”!

Länge leve folkkriget i Indien!

Länge leve marxismen-leninismen-maoismen!

Internationella kommunistiska förbundet

Oktober 2025